uppstuds.blogg.se

Han anses vara en av Drotts bästa någonsin och är definitivt en av de mest underhållande svenska spelarna genom tiderna. I en intervju med uppstuds.blogg.se berättar Einar Jakobsson bland annat om sin spelstil, varför han bytte till IFK Kristianstad och vad han tycker om årets Drott. 

Som spelare är du känd för att ha varit ett spelgeni och bollkonstnär, känner du igen dig själv i den beskrivningen?

- Jag tog kanske inte handbollen så allvarligt i början som jag borde ha gjort. Det blev ju rätt allvarligt till slut ändå men de första åren tänkte man inte så. Det var den typen av spel jag var bäst på - att göra det som var roligt. Samtidigt tog jag lite för stora chanser i mitt spel. 

Var fick du spelförståelsen ifrån?

- Den föddes jag med. Jag tror aldrig man kan träna upp den delen. Visst, man kan kasta bollar mot väggen och se vart bollen studsar men det blir inte riktigt samma grej ändå. Det handlar om att alltid se en passning längre fram. Om jag gör så kan det hända och då kan det leda till det och så vidare. Bengan är ju en person som lagt ner ett enormt jobb på att få folk att förstå att man kan spela det spelet genom olika kombinationer. 

Du och Bengt ”Böna” Hansson hade ett bra samarbete under många år, vad var det som gjorde att ni funkade så bra ihop?

- Vi kom överens väldigt lätt och umgicks mycket även på fritiden. Vi pratade mycket handboll och tänkte handboll på samma sätt. Böna växte upp i en annan förening i Halmstad och kom till oss sista året som junior men det tog inte lång tid innan vi märkte att vi hade samma spelstil. 

Det finns många exempel på när motståndare försökt få dig ur balans, hur hanterade du det?

- Ja, så var det. Jag blev bättre av det och ökade skärpan i mitt spel. Ofta blev jag förbannad också men jag försökte dölja det så gott det gick. Någon gång gick det överstyr när jag drog av tröjan på den spelaren som punktade mig. 

Vilka är de bästa du har spelat med?

- Jag har spelat med många bra så klart. Lennart Eriksson i landslaget var en spelare som hade härligt flyt i sitt spel. Sedan var Böna en spelare som aldrig behövde tänka utan alltid var på hugget. 

Varför blev det handboll för dig?

- Farsan stod i mål i Drott och det var en av orsakerna. Jag spelade fotboll i Halmia samtidigt men det var inte särskilt kul att vara ute och springa på vintern. Man skulle springa upp för höga kullar varje vecka och det finns ju roligare saker att spendera tid på. Så det var nog rätt mycket lathet inblandat. 

Du spenderade många år i Drott, vad betyder klubben för dig?

- Den betyder allt. Jag var med om en hel del i klubben men samtidigt försöker jag alltid lägga grejer från när jag var aktiv bakom mig. Året efter man vunnit något slutar den titeln att betyda något, man måste vara på bettet hela tiden. Titta på Drott nu, man blev mästare för några år sedan och nu är man på ruinens brant. Man måste vara ödmjuk och ta hand om det som finns. 

Många blev överraskade när du bytte till IFK Kristianstad, hur gick det till?

- Jag var där i två omgångar, först en säsong och andra omgången två säsonger. Första året var det en intressekonflikt med Drott. På den tiden var man ganska tjurig så man brydde sig inte om hur det såg ut. Sådana beslut tog man ganska enkelt, ”passar det inte mig skiter jag i det och byter klubb”. Det var flera klubbar som ringde men IFK var på hugget och jag kände några spelare där sedan tidigare. Jag provade ett år och det året gick rätt bra om man säger så. Men det var lite för långt att köra dit från Halmstad. 

Säsongen 74-75 gick ni till final mot din gamla klubb Drott, det måste varit speciellt?

- Det var inte kul att bli utbuad av varenda jäkel i hallen men man överlever det också. 

När karriären tog slut, vad gjorde du då?

- Jag tränade Hylte och Markaryd och så hade jag ett tränartag i Drott också när jag tog hand om ungdomslag. 

Du har stannat inom handbollen hela livet alltså?

- Ja, det har knappt varit något uppehåll alls. Jag älskar handbollen och då finns det ingen anledning att hålla sig undan från den. 

Du var sportchef i Drott också, hur var det jobbet?

- Jag var det i cirka tio år. Det är bara en titel egentligen, jobbet handlar främst om att hitta pengar till föreningen. De första åren hade vi Tubbi som tränare och sedan Magnus Andersson i tre år. Vissa år var kanon och andra var jobbiga. Men det är tufft i Elitserien, vi blev mästare 2002 och då får man massa ögon på sig vilket leder till att spelare lämnar. Idag finns det ingen lojalitet till föreningarna utan det är pengarna som styr. Jag tror också att en del spelare nöjer sig för snabbt, de ger upp sin satsning för enkelt och har man den inställningen kan man lika gärna skita i det tycker jag. 

Har du något engagemang i Drott nu?

- Jag hjälper till en del på sponsorsidan. Det började jag med i år, innan dess var jag borta från klubben i några år. 

Hur mycket följer du klubben?

- Jag missar inte många matcher i stan. Älskar man idrotten kan man inte låta bli. Det är roligt att se hur spelare utvecklas också, man kan rätt snabbt se vilka som kommer bli något men framförallt vilka som inte kommer att bli något. Och då menar jag i såväl Drott som i motståndarlag. 

Vad tycker du om Drotts lag i år?

- Det är ett ungt lag och då blir det mycket berg och dalbana. Tar du väck Bystedt och Bladh så är medelåldern för fasen junior. Många är runt 20 och det är inte lätt. Men ge spelarna ett år till i Elitserien så blir de jobbiga att ha att göra med. Det är det första året man ska komma över, en mental spärr över att spela i Elitserien där man måste vara beredd att ge och ta stryk. Kommer man över den spärren kan det bli riktigt bra. Det finns flera spelare med stor potential. 

Vilka tänker du på då?

- De tre niometerna först och främst. Zetterman, Olsson och Blickhammar kan alla bli riktigt bra. Blickhammar ligger på gränsen till att riktigt slå igenom, han går in med allt han har i varje situation. Det kommer att betala sig till sist. Men som sagt, det är upp och ner där också och spelarna måste hitta jämnhet. Henrik Olsson är väldigt talangfull men han tar inte ansvar alltid. Man får heller inte glömma Viktor Hallén, en spelare jag tror Drott får svårt att behålla. Han har fysiken redan men har också spelat i Elitserien ett par år längre än de andra. 

Vad tycker du att Elitserien håller för nivå?

- Gentemot danska ligan tycker jag att vi i Sverige är efter. Svenska lag vinner inte mot många danska lag, det tror jag inte i alla fall. 

Varför tror du det har blivit ett gap mellan svenska och danska ligan?

- De bästa svenska spelarna försvinner fort utomlands medan danskarna kan behålla sina spelare längre. Sedan har jag en känsla av att fler väljer handboll i Danmark än i Sverige, här finns det större konkurrens från andra sporter som till exempel hockey. I Sverige är det större konkurrens mellan olika sporter om talangerna. 

Vad behöver vi i Sverige göra för att vi ska närma oss Danmark?

- Det behövs mer pengar, det kan man inte komma ifrån. Många svenskar spelar ju i danska ligan och det är synd. VI behöver behålla spelarna här längre, men hur vet jag inte. 

Är det något lag i Elitserien som imponerat extra på dig?

- Jag kan inte låta bli ett imponeras av Guif som har en landslagsuppställning skadad och ändå går så bra. Det är imponerande. Långa stunder har de haft Helge, Robin och Pava skadade och de niometersspelarna tar plats i vilket annat lag i Elitserien som helst. Trots avbräcken ligger Guif i toppen. Ta bort Drotts niometersuppställning och de vinner inte många matcher. 

Vilket lag tar SM-guld i år?

- Guif tar det om de får tillbaka sina spelare, annars blir det Kristianstad. Där ser man också vad pengar kan göra. De har bättre publiksiffror än Halmstad BK har i fotbollsallsvenskan och även många andra klubbar inom fotbollen i Sverige. 

Vad händer med publiken i Drott?

- Det vete fan vad problemet är. Det är en bortskämd publik så klart. Och som jag sa till någon - folk lockar folk. De som inte går på handboll normalt måste dit. Runt 1000 personer har nästan alla lag, de riktiga nördarna (som jag själv) går på varje match oavsett om de så regnar in i hallen. Men det är de andra man måste få dit. Om man tar Kristianstad så har de lockat med en samlingspunkt för alla som gillar idrott. Jag har varit där ett par gånger och där sitter lika mycket folk kvar i restaurangen som helt skiter i vad som händer på plan. Det är ett sätt att träffas. Sedan kan man inte ligga i botten av tabellen, då går det inte. När Drott spelade SM-final senast var här ändå drygt 3000 per match och det är godkänt. 

/Ola