uppstuds.blogg.se

Det skrivs väldigt mycket om legendariska svenska handbollsspelare. Främst Bengan Boys-generationen. Min uppfattning är att få handbollsintresserade har koll på vilka storspelarna var före Bengan Boys-tid och vad de gör nuförtiden. Uppstuds.blogg.se kör därför en reportageserie med legendariska spelare från tiden före storhetstiden på framförallt 1990-talet. Först ut är spelaren som blivit utsedd till århundradets Guifare, Sveriges bästa handbollsspelare tre gånger och som under många år var elitspelare i både handboll och fotboll: Bo "Bobban" Andersson.

Vad gör du nuförtiden?

- Jag jobbar som projekttekniker på Mälarsjukhuset där jag ansvarar för steriliseringsutrustningen. I grund och botten är jag elektriker och har jobbat på Eskilstuna Energi tidigare. Eftersom jag idrottade väldigt mycket under många år och därtill reste mycket var det inte lätt att få ihop det med ledighet och en arbetsgivare som tycker det är okej. Jag har klarat mig jättebra och verkligen haft tur. 

Hur mycket handboll följer du?

- Jag följer den så pass mycket att jag tittar på Guifs matcher och då min son Robin främst. 

Är du på plats på matcher eller följer du dem från TV-soffan?

- Jag är på plats på de flesta matcherna. Förut, när Robin var yngre, reste jag väldigt mycket med honom i de olika ungdomslandslagen. Det var jag och min fru Ulla-Britt tillsammans med en massa andra föräldrar, t.ex. Stenbäckens och Baruds föräldrar. Det var en rolig tid, kanske den roligaste egentligen.

Varför var den tiden så rolig?

- De hade ett riktigt bra lag och man fick ut och resa igen. Dessutom kunde jag koppla av och bara njuta av bra handboll. Det var också kul att umgås med andra killars föräldrar som jag tycker fantastiskt bra om. 

Efter den aktiva karriären tog slut, vad gjorde du då?

- Jag tränade Guif ihop med Leffe Flodman i många år. Det var väldigt blandade resultat kan man säga men vi hade jättekul. 

Har du något engagemang i klubben idag?

- Nej, det har jag inte. Jag har lagt min idrott på hyllan och mitt engagemang för klubben bakom mig. Jag har andra intressen nuförtiden. Det tog så mycket tid innan och jag tycker att det är andra som ska engagera sig i Guif idag. 

Vad betyder Guif för dig?

- Guif är klubben i mitt hjärta och jag har liksom varit med där från början. Men nu är jag över 60 år och gör andra saker i livet.

Du har blivit utsedd till århundradets Guifare före bland andra Tomas Svensson och Erik Hajas, hur känns det?

- Det är stort så klart. Jag kanske kan tycka att jag inte var än sämre spelare än de var men samtidigt är det svårt att jämföra olika tider och dessutom var en av de två målvakt så där kan man inte heller jämföra. 

Det är en utmärkelse du är stolt över?

- Självklart. Det är kul att folk i stan tycker att jag har presterat. 

Du spelade även i IFK Malmö i ett år, hur var det?

- Det var en fantastisk tid. Det är alltid svårt att säga om man gjorde rätt eller fel när man flyttade hem men det går inte att ändra på heller. 

Varför lämnade du klubben?

- Ulla-Britt kom in på en skola i Stockholm och därför hade det inte fungerat om jag hade bott kvar i Malmö. Det var det som blev avgörande. Men jag hade det otroligt bra med människorna i IFK Malmö och jag tror att jag hade spelat kvar i Malmö i några år till om inte hon hade kommit in på skola.

Vad var det som fungerade så bra i klubben?

- Jag trivdes jättebra med spelarna och ledarna. Vi vann serien det året jag var där och det var alltid mycket folk på matcherna. Jag ångrar mig lite såhär i efterhand eftersom det var närmare till kontinenten. På den tiden var det ovanligt att man träningsspelade mot utländska lag men vi mötte såväl danska som andra utländska och det var bra erfarenheter som utvecklade oss. 

IFK Malmö var bäst i Sverige åren 1972-1976, varför?

- Vi hade en bra mix av alla möjliga sorters spelare. Publiken var fantastisk, det var gult och vitt överallt i stan och trumpeter och grejer på matcherna. Nu när vi är inne på ”Di Gule” råkade jag ut för en rätt rolig grej för ett tag sedan. Jag var i London med några kompisar och vi gick in på en pub och tog en öl. När vi stod där såg vi att där satt ett gäng med fyra vuxna män som hörde att vi pratade svenska. Vi berättade vad vi gjorde där, jag är nämligen gudfar till ”Bissen” (Sebastian Larsson i Sunderland) så vi var där för att träffa honom och kolla på fotboll. En av killarna undrade var jag var ifrån och jag berättade. Då pratade han lite om Eskilstuna handboll men jag ville inte framhäva mig själv så jag sa inget. En annan kille i deras umgänge som hade varit på toa kom då ut och visste direkt vem jag var. Den andre killen blev helt bestört eftersom hans pappa hade varit kassör i IFK Malmö när jag spelade där. Han tyckte det var jättekul att träffa mig. Det är kul att folk kommer ihåg en. 

Numera kommer det knappt något folk på matcherna i Baltiskan, varför är det så tror du?

- Folk känner inte igen sig i klubben kanske, de är vana vid det gula och det vita och att det var IFK Malmö. Många gånger är det så med större städer. Ystad har alltid varit en handbollsmetropol, det är likadant med Lund och Kristianstad. Där kommer det alltid folk och tittar och fotbollen slår inte igenom på samma sätt. Det är precis likadant här i Eskilstuna, handbollen är kultur. Det är svårt i större städer där det är så många sporter som konkurrerar. 

Vidare till dig och din spelstil. Storleksmässigt var du en liten spelare men det gick ändå väldigt bra för dig.

- Jag tror att jag var unik på den tiden med en spelstil som inte hade funnits förut. Jag gjorde saker som ingen annan gjorde. Jag var den förste som hittade på stegisättning som nu blivit ett begrepp inom handbollen och jag var duktig på att kontra. Jag kunde lika gärna gå till höger som till vänster. Sedan ska man inte lägga för mycket fokus på storleken, Vranjes var inte så stor han heller. Det handlar om spelintelligens och inställning. 

Du har blivit utsedd till årets handbollsspelare i Sverige tre gånger, när var du som bäst egentligen?

- Jag tror jag var som bäst 82 då jag kom tillbaka igen efter att ha slutat i landslaget. Jag spelade fotboll på den tiden också och då under Liston Söderberg när vi vann. Det året tränade jag mer än man någonsin kan träna och spela. Jag hade nått mitt max då inom såväl handbollen som fotbollen. 

Hur många matcher kunde det bli på ett år egentligen?

- Det var 30 matcher i handbollen och ungefär lika många i fotbollen. Därtill träning varje dag och jobb på det. Så mycket som vi tränade under Liston har jag aldrig tränat, då hade jag bättre kondition och var starkare än någonsin. Jag fick dessutom vara skadefri. Men vi tränade 345 dagar om året med fotbollen och så var det handbollsträning de flesta dagarna i veckan så det blev ingen tid över för annat. Jag började träna fotboll halv tre och efter det gick jag direkt till handbollsträningen. 

Tror du att alla hade klarat den typen av belastning som du utsattes för?

- Det tror jag säkert. Men det är svårare nu eftersom båda sporterna är mer året runt-sporter. 

Många menar att du stod för ett publikfriande spel och var en underhållande spelare, kom det naturligt för dig?

- Det blev så bara. Jag kunde lura folk åt alla håll och fick nog många att klia sig i huvudet. Jag träffade en kille för ett par år sedan i Göteborg när jag var och såg min dotter spela fotboll i Jitex. Jag kände inte igen honom men han visste vem jag var. Han berättade att han hade spelat i Örebro en gång i tiden och de var uppe i Elitserien ett år. Inför matchen mot Guif hade de haft en taktikgenomgång där de kom överens om att det var mig de skulle stoppa. De skulle punkta mig från start. Han berättade då att efter matchen fattade de ingenting för de hade punktat mig i 60 minuter men jag hade gjort tolv mål ändå. Det var en kul historia att höra och roligt att han kom ihåg det så väl.

Vilka är höjdpunkterna från karriären?

- Det är stort för vem som helst att få vara med i en olympiad, framförallt såhär i efterhand när man har fått perspektiv på det. Nu har det blivit större mediepådrag runt OS än det var då. Då, 1972 i München, tänkte man inte så mycket på det. Sen har jag haft tur att fått resa mycket och att jag har varit överallt i Europa och också i många länder utanför Europa. Jag brukar säga att hade man haft otur hade man kanske fått stå och svarva på Volvo - det är inget fel i det men det är ett annorlunda liv än det jag har fått leva. 

Varför blev du aldrig proffs?

- Det fanns inte på det sättet på den tiden. De som var proffs då, i Polen och DDR, det var anställda av militären så de var inte proffs i den bemärkelsen egentligen. Klart att man kan bli avundsjuk på spelarna idag som kan leva på sin handboll, att få bo utomlands och lära sig massa språk. Tänk tre år i Spanien, tre i Frankrike och tre i Tyskland, vilket äventyr det hade varit! Men jag klagar inte, jag har haft det bra och har det bra fortfarande.

Du nämnde tidigare i intervjun att du har haft tur och klarat dig undan skador. Det känns som att det ligger mer än tur bakom det.

- Ja, det är nog inte bara tur. Jag har väl bra gener och bra fysik. Jag är född och uppväxt på landet och har alltid fått jobba med hela kroppen, det har nog gjort att jag har haft en bra grund att stå på. 

Tränade du mycket på egen hand?

- Jajamensan, väldigt mycket faktiskt. Jag tror inte folk förstår hur mycket jag har sprungit på egen hand. Oftast sprang jag rundor på tre mil ungefär. Man måste träna lite mer än alla andra för att bli bättre än alla andra, så är det. 

Du måste haft ett jäkla driv?

- Ja, det hade jag. Jag har alltid tyckt att det var jäkligt roligt att röra på mig och belöningen kom ju när man spelade i en kompakt arena antingen i Eskilstuna eller i Malmö. 

Det verkar som att du var rätt hyfsad på fotboll också. 1981 blev du utsedd till Sörmlands bäste fotbollsspelare…

- Så är det, det är också jättekul. Enligt Liston Söderberg var jag inte långt ifrån att få spela med landslaget. Han tjatade mycket på de ansvariga att jag skulle få hänga med på en Asienturné, men det blev aldrig så. 

Du är en av få (kanske den ende?) som spelat fotboll och handboll på elitnivå samtidigt, hur klarade du det?

- Jag vet inte, det rullar på när man tycker det är kul och man får vara hel. Dessutom har jag haft en förstående fru som har kunnat hantera att jag inte varit hemma så mycket, å andra sidan har vi inte slitit så mycket på varandra och det har varit bra (haha). 

Nuförtiden är det många som klagar på för stor belastning, vad tycker du om det?

- Det är nog mycket hårdare nu än det var då. Det var hårt då också men det har ökat några snäpp nu. Ibland är det väldigt brutalt och det går dessutom väldigt mycket snabbare nu än då. Förut fanns det ett spann mellan de som var väldigt bra och de som var mindre bra, men nu är alla väldigt bra. Det är också fler matcher nu. Men vi som spelade på den tiden växte upp under andra förhållanden och kanske hade en annorlunda inställning. 

Det är mycket mediafokus på Bengan Boys-gänget, varför är det så lite på generationerna före?

- Man kan aldrig förringa deras insatser, det hoppas jag att ingen gör. Men generationerna före Bengan Boys tävlade inte riktigt på samma villkor, så är det. Man får inte glömma att ridån ramlade ihop och därför fick de lagen inte samma förutsättningar som tidigare. När Bengan Boys kom fram tävlade alla länder på samma villkor och så fick Sverige fram en bra generation med bra spelare på alla positioner. 

Har ni fått för lite uppmärksamhet?

- Det tycker jag inte. Vi gjorde det bra och vi fick vad vi förtjänade. Vi kom inte jättelångt i mästerskap men i enstaka matcher kunde vi slå de bästa. Vi slog Östtyskland, Jugoslavien och Sovjet när de var som bäst. En annan grej som skiljer oss och spelarna under Bengan var att på min tid kom det fram så ofantligt många spelare men under Bengan var det i stort sett samma landslag hela tiden. 

Har ni inspirerat Bengan Boys-generationen?

- Det hoppas och tror jag. Jag tror faktiskt jag har spelat mot Magnus Andersson när han spelade i RP. Jag har iallafall spelat mot Staffan Olsson. Då var han inte lika bra som jag var men sedan utvecklades han ordentligt. Men jag kan tycka att jag var lika bra som de var. Vi är några stycken, bland annat jag och Basti, som hade kunnat spela på hög nivå idag också om man hade varit född senare. 

Hur är din och Bastis relation?

- Jag tycker att det är fantastiskt med Basti. Jag morsade på honom när han var här uppe med Lugi och jag har så klart sett honom mycket på TV och tänkt ”gud, håller han på fortfarande?”. Jag gillar Bastis ledarstil. Vissa tränare står bara med händerna i fickorna men han visar verkligen engagemang, blir förbannad och lever sig in i det. Han har varit fantastiskt bra att ha att göra med i alla år. 

Innan vi avslutar, är det något du själv vill ta upp?

- Det skulle vara domarstandarden i Sverige i så fall. Jag tycker att den är fruktansvärt dålig och jag vet att det är många som håller med mig men som inte vågar uttrycka det. Jag tycker det är rena katastrofen faktiskt. Jag skulle inte ha kunnat spela idag för det är rena lotteriet om vart domsluten går. Jag förstår inte hur inte någon kan slå näven i bordet och göra något åt det. Det är ju irriterande oavsett om man vinner eller förlorar. Det går så fort nuförtiden och spelarna tränar så mycket och det får mig att undra hur mycket mindre domarna tränar egentligen. De kan inte vara i närheten av spelarna.

Kan du ge något exempel på vad som inte fungerar?

- Ta en sån sak som sturmerfoul. Ena stunden blåser de för en sak och nästa blåser de inte för en exakt likadan situation. Man tror inte att det är sant. Om det är ett hål i försvaret mellan tvåan och trean vågar man inte gå där, som jag hade gjort på min tid, för då hoppar det in en spelare från höger och en från vänster och så blir det offensiv. Det är jättetragiskt. 

Vad tror du behöver hända för att det ska bli bättre?

- Har man spelat själv har man större spelförståelse, det är en sak. Hur många domare är nere på träningar och dömer där? När jag tränade krävde vi att en domare skulle komma ner och snacka om situationer med oss. Då fick han chansen att förklara varför han blåste som han gjorde. Numera är det för lite engagemang. Om du kollar på en fotbollsmatch får spelarna reagera på domslut och bli förbannad. Så fort någon öppnar munnen på en svensk handbollsmatch får de två minuter. Självklart behöver domaren inte hålla med spelaren eller tränaren och de behöver inte tjata i fem minuter men de måste få ur sig någon reaktion utan att bli utvisad. Det finns domare som Jonsson/Mäkinen som borde ha slutat för tio år sedan. De hänger inte med längre, de vill bara bestämma. Jag tycker att ledare behöver träffas och prata igenom vad som är bra och mindre bra inom domarkåren och tillsammans försöka göra något åt det.

/Ola