uppstuds.blogg.se

Trots att han har vunnit SM-guld med Alingsås, blivit utsedd till Elitseriens bäste försvarsspelare två gånger och därefter blivit proffs i Bundesliga är Gustav Rydergård relativt anonym inom svensk handboll. Gustav är just nu knäskadad och blir borta upp till tre månader. Uppstuds.blogg.se fick en pratstund med spelaren som nyligen bytte världens bästa liga mot den rumänska.

Jag tror att många har bra koll på dig från din tid i Sverige men sedan dess har det skrivits mer om dig i Tyskland än i Sverige. Hur var tiden som proffs i Hannover?

- Att folk skiter i mig i Sverige är inget jag reflekterar över, jag fick tillräckligt med uppmärksamhet i Tyskland. Tiden i Hannover var väldigt bra. Jag kom dit när klubben precis hade tagit klivet upp till Bundesliga och jag var med om hela klättringen upp till att vi slutade sexa och fick spela i Europa. Även det sociala fungerade bra.

I Tyskland är det väl lite tid över till det sociala?

- Klart att det var mycket träning och matcher men jag tycker att man hinner med det sociala livet ändå. Det tuffa är det fysiska varje träning och match, även om man inte spelar i landslaget. Ett år i Tyskland sliter lika mycket på kroppen som tre år i Sverige. Det är inte bara matcher utan även det att man tränar sinnessjukt mycket och det är högre intensitet än någon annanstans. Det är svårt att ha en tioårig karriär i Bundesliga om man säger så. Med det sagt så förstår jag folk som måste välja bort landslaget eller de som väljer bort Bundesliga för att orka fysiskt att spela i landslaget.

Efter fem år i Hannover tog du ett annorlunda karriärsval och flyttade till rumänska Dinamo Bucuresti. Varför flyttade du?

- Jag är väldigt förknippad med Hannover och därför hade det varit konstigt att spela för någon annan klubb i Tyskland. Samtidigt var det svårt motivationsmässigt eftersom jag inte ville spela för en sämre klubb än Hannover där man hade fått göra hela den där resan igen. Jag hade kunnat stanna i Tyskland om jag hade velat och hade jag haft lite mer is i magen hade kanske något av topplagen kommit med något konkret men nu blev det inte så. Jag var i Hannover i fem år och det kändes lite som att vi inte kunde bli bättre just för tillfället. Det var samma i Alingsås, efter att vi vann SM-guld fanns det inte mer att vinna i Sverige. 

Det är ett rätt långt steg från Bundesliga till Rumänien, hur blev det just Dinamo?

- Jag har ingen aning hur det gick till egentligen. Rumänska ligan har ändrat sina regler. Tidigare fick man endast ha tre utlänningar i sin trupp men nu har de släppt på och därför är det många utlänningar i ligan, även om jag är den ende svensken. Dinamo kom med en förfrågan om jag ville komma dit och då började jag kolla upp klubben, snackade med presidenten och tränaren om vad de ville. Rumänsk handboll är inte sämre än många andra ligor, Constanta var ju i final four i EHF-cupen förra året. Det är ju inte i Luxembourg jag lirar direkt. 

Berätta mer om Bukarest.

- Det är mer sydländsk mentalitet här och om man jämför med Tyskland är det raka motsatsen. Här fungerar det så att om någon säger "vi fixar det imorgon" är det löst inom tre veckor. Det löser sig alltid men de jobbar inte efter ett fast schema på det sättet. Men jag har alltid haft jävligt lätt att anpassa mig till olika förhållningssätt så det fungerar bra så här långt. Det bor två fransmän här i huset som jag umgås mycket med och dessutom gör vi mycket grejer tillsammans i laget så det är faktiskt ingen direkt skillnad på det sociala här jämfört med Tyskland eller i Sverige. Och där jag bor skulle lika gärna kunna vara en stadsdel i Göteborg. 

Vad var det då som lockade med Bukarest och klubben?

- När anbudet kom var jag öppen för att göra något annat än Tyskland. Jag hade velat fram och tillbaka jävligt länge men till slut kände jag att ville byta land. Bukarest är en storstad och jag brukar påstå att det inte finns några dåliga huvudstäder att bo i. Det är en klassisk klubb, Rumänien är ett stort handbollsland och det finns ett stort intresse för handboll här. Till och med samtliga träningsmatcher TV-sänds. Men det är en paradox för intresset är stort men våra fans är kräsna och man kan nog jämföra det med Hammarby där vi har mer folk på våra bortamatcher än hemma. Vi är en storklubb med mycket fans men de kommer inte så gärna när vi möter bonnagäng.

Vad har klubben för ambitioner?

- Man vill vara topp tre och knipa en av europaplatserna. Constanta har varit med åtta år i rad men de är lite svagare i år eftersom deras storsponsor har haft massor med problem men klart, de är fortfarande ett bra lag. Vi kan absolut utmana även om klubbens satsning är ett nystartat projekt. Men klubben har funnits länge och handbollen är bara en sektion inom denna gigantiska klubb, där såklart fotbollslaget är det stora. Tidigare har man inte satsat på handboll i föreningen men sedan två år tillbaka är vår huvudsponsor ett stort Dinamo-fan som vill att klubben ska bli bra på handboll. Förra året var målet topp sex, vilket man klarade, nu är målet topp tre. Men det är tufft, både jag och killen de plockade från PSG är skadade och borta ett tag. 

Vad pratar ni för språk i laget?

- Tränaren vi hade från början pratade tyska men han fick sparken efter tre matcher.

Oj, vad hände?

- De har förklarat att det inte var så dramatiskt, det hängde tydligen med från förra säsongen. Vi började dessutom ligan dåligt och hade torskat mot två lag som vi borde vunnit mot. Nu har vi en ny tränare som pratar franska eller rumänska så därför får de franska och rumänska spelarna översätta till oss andra. Men jag ska börja plugga rumänska på distans via Lunds universitet och har redan lärt mig lite. Det är mycket svårare än tyska om man säger så. 

Hur långt kontrakt har du?

- Det är på två år. 

Hur står sig den rumänska ligan lönemässigt?

- Det är en ren proffsliga, alla spelare i varje lag är proffs men man får titta på vad det innebär lönemässigt. I topplagen ligger man på någon slags snittlön från Bundesliga. I de sämre lagen har man löner som ett proffs i Sverige inte hade nöjt sig med. Men allt är relativt, i Rumänien kan man leva bra på 15.000 kr i månaden. Lönemässigt ligger topplagen en bra bit över Sverige. 

Hur står sig Elitserien rent spelmässigt mot den rumänska ligan?

- Det är väldigt svårt att säga. Det är många som underskattar Elitserien, titta bara på vår tränare i Hannover som trodde vi skulle vinna enkelt mot Lugi. Ett lag som Constanta hade inte torskat många poäng förra året och lagen där bakom är i klass med Lugi och Kristianstad. Men det är svårt, jag har sett mycket elitseriehandboll i år och det är skiftande kvalité där också, precis som i Rumänien. Ligorna är nog rätt jämna men topplagen i Rumänien är bättre. 

Om vi går över till dig som spelare. Hur har du utvecklats sedan flytten från Alingsås till Hannover 2009?

- Tiden i Tyskland gjorde mig till en annan typ av spelare. I Sverige blev jag skolad i gamla Redbergslid där man spelar brutalt och starkt. Men de sista tio åren har handbollen utvecklats jävligt mycket, framförallt försvarsspelet. För tio år sedan fanns det många stora och brutala grabbar i Elitserien som var jävligt bra då men som har fasats ut från topphandbollen eftersom det inte går att spela så idag. Man måste vara mycket snabbare nu och mer följsam eftersom ingen vill ha en spelare som sitter utvisad tre gånger/match. Det jag har utvecklat är spelsinnet och framförallt rörligheten. Jag var inte ens topp 20 i utvisningsligan något år i Bundesliga trots att jag spelade 60 minuter nästan varje match. Där måste jag säga att det första året i Bundesliga hade jag hjärtat i halsgropen varje gång jag mötte bra spelare men efter fem år var det många av dem som inte gärna spelade mot mig.

Det måste kännas härligt?

- Klart, man kände att man kom upp på samma nivå som de. 

Du blev ändå utsedd till Elitseriens bästa försvarsspelare två gånger så du började inte direkt på noll…

- Det är jävligt stor skillnad att spela försvar i Elitserien och Bundesliga. I Elitserien står fortfarande de flesta av lagen på sex meter hela matchen för att täcka skott. I Tyskland måste man spela mycket mer aktivt försvar än i Sverige. Det går inte att täcka skott i Bundesliga, man måste spela mer med kontakt och störa istället för att blocka. Du kan bara spela på block om du har Mattias Andersson i mål som kollar video 46 timmar i sträck före match.

Vilka spelare har influerat dig?

- Jag har aldrig tittat så mycket på andra spelare eftersom jag inte kan härma någon annan, då hade jag bara blivit en sämre kopia. Det är snarare så att Orsa och Tobbe Karlsson blev proffs på att bara spela försvar och visade därför att det gick. Och det gick ju för mig också.

Vilka är bäst i Sverige på din position?

- Jag tycker att Orsa och Tobbe är bäst fortfarande. Samtidigt kommer Jeppe starkt i Berlin och har alla förutsättningar för att bli en bra försvarsspelare. Annars är det inte speciellt många andra där uppe, det finns många som är helt okej men inte fler på den nivån. Det är svårt för mig att snacka om Elitserien också när jag inte spelat där själv på många år men han den där flygledaren i Lugi (Wickman-Modigh reds.amn.) borde kunna bli bra, det är en stor och elak jävel. Helt klart en spelare som faller mig i smaken.

Var placerar du dig själv på den listan?

- Det är svårt men jag tror att jag skulle sätta mig själv på topp fyra. Men det är ju min absolut subjektiva åsikt och det finns nog många som inte ens har mig på topp 20. Det beror på vad man tittar på. Tittar man på vad jag åstadkommit är jag topp tre. Det är svårt att jämföra olika spelare också för de är bra på olika saker. 

Varför tror du att du aldrig fått chansen i landslaget?

- Den frågan har jag fått 700 gånger ungefär och det är inte jag som ska svara på den. Men jag är knappast ensam om att aldrig fått vara med. Det finns ett gäng andra också som inte är med i den personalpoolen de använder sig av. De kör sina spelare och de som inte är med i poolen får inte vara med. I slutändan blir det en subjektiv bedömning och går jag på vad andra tränare och spelare sagt till mig de sista fem åren borde jag definitivt fått chansen. Nu lär jag inte få det eftersom jag är 30 år och spelar i Rumänien.

Har ni aldrig haft kontakt?

- Jag har aldrig haft kontakt med någon av dem, Ola hälsade inte ens när han var i Bundesliga. När jag var 26 brydde jag mig kanske, men det gör jag inte längre. De har inte velat ha med mig och nu tog jag ett kontroversiellt beslut genom att byta bort världens bästa liga mot en som kanske inte är topp åtta ens så det är inte så direkt att jag planlägger min karriär efter landslaget. 

En som verkar gilla dig och som nog gärna hade sett dig i landslaget är Per Carlén. Varför gillar han dig?

- Jag hade Pelle som tränare i J-landslaget och det var faktiskt senast jag hade med landslaget att göra. Jag gillar honom också men varför han gillar mig får du fråga honom om. Men vi känner varandra och har kontakt till och från. Det hade jag med Oscar också när han fortfarande var aktiv. 

Du har två år nu i Dinamo, är Sverige ett alternativ efter det?

- Det är helt klart intressant att spela i Sverige igen men mitt mål har alltid varit att vara proffs till jag är 35. Det är en vag bild jag haft. Jag blev proffs rätt sent och planen var då att vara utomlands i tio år. Sverige kan definitivt vara ett alternativ men vi får se hur det blir med det civila. När jag kommer hem vill jag jobba som lärare men det ligger några år längre fram i tiden. 

Vilken klubb har du närmast hjärtat?

- Man tappar kontakt ju längre man är borta, så är det. Alingsås har sin plats och Önnered har sin plats. Jag har trivts överallt där jag har varit men det går inte att komma bort ifrån att Alingsås var något speciellt likt Hannover eftersom jag var med på hela resan. Jag kom dit i ett läge då laget inte var på topp men när jag lämnade hade vi vunnit SM-guld eller kommit topp sex. Lyckas jag med samma resa i Bukarest är jag jävligt nöjd med min karriär.

/Ola