uppstuds.blogg.se

Han har spelat i Bundesliga i sju år vilket är mer än de flesta svenskar gjort. Trots det är han relativt anonym hemma i Sverige. Joakim Larsson är en av de bästa svenska mittsexorna och efter åren i IFK Skövde flyttade han till Bundesliga och till Grosswallstadt. I en intervju med uppstuds.blogg.se berättar Joakim bland annat om åren i Skövde och vad han har utvecklat sedan han kom till Tyskland. 

I Sverige är du kanske mest känd för din tid i IFK Skövde, berätta om den tiden.

- Jag kom dit från HK Country som junior och spelade två år med juniorerna. Där fick vi lära oss att träna ordentligt. Sedan blev jag uppflyttad till A-truppen och körde med Skövde till jag var 24 år. Det var riktigt hårt men samtidigt nyttigt för mig eftersom min kropp inte var beredd på seniorhandboll. Jag fick gå igenom det klassiska stålbadet. 

Men det gick rätt bra för er?

- Det var rätt blandat men klart att vi hade en del höjdpunkter. Den första SM-finalen hade vi ett grymt lag, den andra SM-finalen hade vi flax. Vi kom åtta i serien och spelade tokhandboll i slutspelet. 

Vad var roligast under dina år i klubben?

- Challenge Cup-guldet var kul och även den andra finalen där vi kom åtta i serien men ändå gick till final. Då slog vi Lugi i kvartsfinal och Sävehof i semi, det var det ingen som räknade med. 

Nu spelar du som mittsexa men i Skövde spelade du en del som mittnia också, hur var det?

- Jag har bara spelat en säsong som nia egentligen, annars har jag alltid varit mittsexa. Vi hade en del skador och då fick jag testa. Jag sköt som en galning och låg på drygt 20 skott/match. 

Det var kul att få gå ut och bomba på lite?

- Absolut, det var skitkul. Jag drog på allt som rörde sig, hade jag armen fri så sköt jag direkt. Är man mittsexa normalt så tar man chansen att bomba på när man får det. 

Klubben har en del problem nuförtiden, vad är det som inte fungerar tror du?

- Ska jag vara ärlig har jag inte sett någon match i år men det lilla jag såg förra året kändes det som att de saknade något bakåt. Framåt har de viss kvalité med Kristian Svensson men bakåt måste det bli bättre. Det kommer inte fram lika mycket talanger som tidigare och det blir annorlunda när man värvar utifrån, det kan man inte komma ifrån.

Är det intressant att flytta hem och spela i Elitserien?

- 50-50 skulle jag säga. Det kan bli att jag blir kvar här för gott också eftersom jag har tysk fru. Det beror lite på vad det går att hitta för helhetslösning med jobb för båda och så. Men allt det får vi ta inför nästa kontrakt, jag utesluter inget. 

Vad gör du utanför handbollen?

- Jag pluggar sport management här i Tyskland och vill nog jobba med något inom sportbranschen. Vad det blir får vi se. 

Om du ska flytta hem till Sverige och spela, vilken klubb gäller då?

- Jag är ganska öppen. Vi får se, jag har lärt mig att man aldrig ska stänga dörren till något. 

Många hemvändare har misslyckats de senaste åren och stuckit vidare, hur ser du på det?

- Vad ska man säga, jag tror inte att det är lätt att komma tillbaka till Elitserien. Har man varit utomlands är man van vid en viss sorts handboll från Europa. Vad jag har hört är det annorlunda handboll hemma, annorlunda tempo och inte lika tufft. Jag har läst att Jernemyr har sagt att han får två minuter bara för att han rör vid någon i en situation där det knappt är frikast. Då kan han inte spela sitt spel och det går ju inte. Sedan tror jag att det finns spelare som kommer hem och tror att det ska gå lättare än vad det faktiskt gör och i handbollen kan man inte gå in med 90 %, det är bara 100 % som gäller. 

Efter Skövde flyttade du till Tyskland, vad har du utvecklat mest sedan du kom till Bundesliga?

- Spelet bakåt tror jag. Det är en jäkla skillnad på att spela försvar i Elitserien och Bundesliga. Här måste man verkligen ta sin man och vara bra bakåt för att få spela. Det löser sig oftast i det offensiva spelet men bakåt är det viktigt att vara tuff. 

Du var fem år i Grosswallstadt, hur var det?

- Jag trivdes jättebra där, det var en trevlig klubb att spela i men de hade lite problem med ekonomin. Vi fick inte lön i tid men det är en annan sak. Det var en trevlig region och jag hade bra kontakt med deras tränare som såg mig spela i Skövde. De trodde på mig, det kände jag från början.

Hur gick det under de åren?

- Från året jag kom dit hade vi två år med bra lag. Vi spelade verkligen grymt då och hade många bra spelare, bland annat Mattias Andersson. Efter de två första åren tappade vi viktiga spelare hela tiden och med tiden så blev vi svagare och svagare så klart. Sista året hade vi inget bra lag och då åkte vi ur. Klubben dog en långsam död helt enkelt och det var för att de sparade ihjäl sig. 

Du måste ha starka känslor för klubben?

- Det tyngsta jag varit med om i min karriär är när vi åkte ur. Klubben ligger mig varmt om hjärtat, jag spenderade ju ändå mina fem första proffsår där och de tog bra hand om mig. Klubben hade aldrig åkt ur Bundesliga tidigare.

Sedan bytte du inför förra årets säsong till Gummersbach, varför det?

- Mitt kontrakt bröts automatiskt när vi åkte ur och då satt jag utan kontrakt. Förra sommaren var lite stressig och min agent (Åke Unger) fick jobba på för att hitta något nytt. Då hittade vi lösningen med Gummersbach. 

Vad finns det för skillnad mellan klubbarna?

- En stor skillnad är att handbollens tas lite mer på allvar här än det gjorde i förra klubben. Om du inte spelar bra står det 200 personer och skriker att du är dum i huvudet och om du vinner är du hjälte. I Grosswallstadt kvittade det hur det gick, alla var glada ändå. I övrigt är det liknande klassiska föreningar men man sköter ekonomin bättre här. 

Jag intervjuade Gustav Rydergård för ett tag sedan och vi pratade en del om att han var en av de mer - anonyma svenska utlandsproffsen. I det ”facket” skulle man kunna placera även dig, håller du med?

- Ja, verkligen. Jag har inte gjort en enda A-landskamp men samtidigt är jag inte ensam om att ha varit Bundesliga-proffs utan att få chansen i landslaget. Titta på Axnér till exempel, han gjorde en jäkla massa Bundesligamatcher utan att få spela med landslaget. 

Varför är du mer anonym tror du?

- Jag vet inte hur mycket det skrivs om andra men det är stor konkurrens eftersom det finns många svenska spelare i Tyskland. Men med mina sju år i Bundesliga är jag en av de svenskar som varit här längst.

Varför har det inte blivit något spel i landslaget?

- Jag vet faktiskt inte, jag har inte haft någon kontakt med någon av dem så det får du fråga Ola och Staffan om. Det är ingenting jag tänker på heller, jag är inte bitter över det utan ser det som ett avslutat kapitel. Vill de att jag ska vara med någon gång är jag tacksam men annars kör jag på med klubblaget. 

Många verkar tycka att det är svårt att ta sig in och svårt att ta sig ut ur landslaget, vad tänker du kring det?

- De har ju sina gubbar de litar på och vet inte var de har mig. De tar hellre spelare de har jobbat med tidigare där de vet hur de ska göra för att få en bra prestation från dem. Jag tror att det är det allt handlar om, inte bara i mitt fall. 

Rydergård menade att det var konstigt att du var anonym eftersom han tyckte att du var en av de bästa mittsexorna i Bundesliga och varit det i många år. Kommentar på det?

- Jag gillar inte att värdera mig själv jämfört med andra. Jag har bra kvalité, annars hade jag inte spelat här. Jag kan gå in i vilken match som helst egentligen och göra en bra prestation men det är inte upp till mig att bedöma hur bra jag är jämfört med andra. 

Var på listan över bästa mittsexor i Sverige placerar du dig själv?

- Andreas Nilsson och Jesper Nielsen är bäst. Där bakom skulle jag säga att jag ligger någonstans i det kölspåret. 

Vilka spelare har influerat dig?

- Wislander var ju alltid en fantastiskt bra spelare och det var kul att få spela mot honom i Elitserien. Jag har alltid gillat mittsexor som har kunnat stå bra i sina spärrar och där har vi Urios i Spanien. Jag är inte som honom men jag har tittat mycket på honom. När det gäller niometersspel gillar jag Tutjkin, han var en förebild för min spelstil på niometer.

/Ola