uppstuds.blogg.se

Efter intervjun med Bo "Bobban" Andersson är det dags att intervjua en helt annan spelartyp från den tiden. Spelaren ifråga gjorde sig känd som en storskytt och är antagligen en av de spelare som skjutit hårdast någonsin, inte bara i Sverige utan i hela handbollsvärlden. Uppstuds.blogg.se fick en pratstund med Björn "Lurch" Andersson. 

För de som inte känner till din spelstil, hur skulle du beskriva den?

- Den var väldigt omkomplicerad. Jag var en långsam och skyttestark spelare som gick rakt på mål utan mellanvägar. 

Vilken spelare i dagens handboll kan du jämföra med dig själv?

- Det är svårt att jämföra eftersom spelarna idag har en helt annan skolning och utbildning. Kommer man upp på de nivåerna jag spelade så är det svårt att hitta någon eftersom jag nästan enbart spelade anfall. Ska man vara självkritisk fick jag inte spela försvar eftersom jag var för långsam, det var ursprunget till det i alla fall. Sedan var jag kanske inte särskilt intresserad av att spela försvar heller. Men det är klart att det finns spelare som liknar mig - Kim Ekdahl Du Rietz går också rakt på mål även om han är betydligt snabbare än jag var. 

Du är känd som en spelare som sköt hårt, skottet var din grej?

- Ja, det var det. Jag hade ett hårt skott men det var också lätt att få avlossa det eftersom jag var i en bra omgivning mestadels. Min omgivning satte mig i bra lägen. 

Var skottet något du hade du med dig från början?

- Jo, det hade jag. Men jag fuskade eftersom jag höll på med friidrott samtidigt där jag kastade spjut. Sen är det som med allting annat, är man bra på något försöker man träna ännu mer på det för att bli ännu bättre på det.

Så spjutkastningen ligger bakom varför du sköt så hårt?

- Jag utvecklade en viss teknik genom spjutkastningen, så är det ju. Sen fick jag sluta med spjutkastningen eftersom det kolliderade för mycket med handbollen. Men jag hade hjälp av det, helt klart. 

Det sägs att du var en av de första utanför Sovjet att kunna skjuta så hårt, stämmer det?

- Det ligger nog något i det. Det var inget konstigt för mig, det var min spelstil helt enkelt att bomba på. 

Ditt smeknamn, varför blev det just Lurch?

- Jag var på juniorlandslagsläger ungefär samtidigt som TV-serien Familjen Adams började gå på TV och då var det någon i laget som hade igång det på TV:n och sa att "han den där Lurch kunde likagärna vara du Björn". 

Vad tycker du om smeknamnet?

- Det är helt okej, smeknamn får man ofta för något positivt. Det har varit kul i många sammanhang. 

Du började din karriär i Örebro SK men flyttade till IF Saab, varför flyttade du?

- Det var så enkelt att ÖSK stod i valet om man skulle fortsätta med handboll eller ishockey och då bestämde sig styrelsen för att lägga ned handbollen. Det gjorde man på ett möte våren 1967 och på hösten flyttade jag till Linköping och fortsatte med skolan där och började spela för IF Saab. 

Varför blev det just IF Saab?

- Jag var nere och träffade H43 som hade en gammal ledare från ÖSK och jag var en tur i Malmö men jag kände mest för Saab. Jag fick egentligen likvärdiga erbjudanden från samtliga tre klubbar men känslan i Saab var bäst, därför valde jag den klubben. 

Du var med och spelade hem två SM-guld till Saab. Varför var ni bäst?

- Vi var ett sammansvetsat gäng, det är den största anledningen. Första året när jag kom dit vann vi SM-guld för juniorer och flera från det laget hängde sedan med upp till nästa nivå och vann där ihop också. 

Många menar att ett första SM-guld alltid är det mest speciella, vad känner du?

- Det är svårt att sätta det ena före det andra men jag tror att det andra var lite roligare eftersom vi spelade mot Hellas i Stockholm. Det var alltid häftiga fajter oss emellan. 

Utöver SM-gulden har du en hel del individuella utmärkelser. Du har vunnit skytteligan i Elitserien tre gånger och blivit utsedd vill årets spelare i svensk handboll säsongen 75/76. När var du som bäst?

- Det är skoj att jag har fått en del utmärkelser, det är det. Jag tycker själv att jag var som bäst 1972 runt OS. Det var en av de få gångerna som jag hade lagt ner egentid på att träna individuellt och jag satsade verkligen det året. Sen skadade jag olika menisker i knät tre gånger och det tar så klart på en. Första gången känner man suget tillbaka direkt, andra gången är det mindre sug och tredje gången ger man mer eller mindre upp. 

Var det därför du slutade med handbollen?

- Så är det. Efter karriären har jag bytt mina knäleder och det är följden av mina knäskador. 

Lider du fortfarande av de skador du ådrog dig under karriären?

- Inte längre, inte efter att jag bytte knäleder. Jag springer inte runt med barnbarnen på mina knän men nu fungerar åtminstone min kropp som vanligt. 

Vad hände med IF Saab egentligen?

- Ärligt talat så är jag inte så insatt i det. Jag slutade i stort sett mitt under en säsong när jag inte var bra i knäna och det tog mig nästan tio år innan jag gick på handboll igen. Men jag tror problemet för Saab var att man levde över sin kostym så att säga. Det var brist på pengar i klubben och det hela sköttes inte särskilt snyggt och därför var klubben nära konkurs. Sen hjälptes det åt från olika håll att rädda klubben och betala av. Det innebar att man fick ändra om helt och numera är det ju RP som gäller. 

Vem är den bäste du spelat med?

- Jag har spelat med många riktigt bra spelare men får jag bara säga en spelare säger jag Lennart Eriksson i Hellas. Han var en spelare som kanske inte fick så mycket beröm som han förtjänade. Sedan var Claes Hellgren fantastisk på målvaktssidan. 

Efter karriären tog slut, vad gjorde då?

- När jag kom till Linköping gick jag i skolan, utbildade mig till kemiingenjör och fick jobba på Saab. 1978 blev jag tillfrågad om jag ville ta över ett jobb på ett finskt företag inom sport- och fritidsbranschen. Vi byggde då en butik som jag var chef över och 1981 blev jag VD för företaget. När man sedan la ner stora delar av företaget två år senare tog jag över som egen företagare och det har jag gjort sedan 1983.

Du håller på fortfarande alltså?

- Jadå, men förra året sålde jag ett av företagen och nu har jag börjat trappa ner. Jag tänker gå i pension till sommaren eftersom jag fyller 65. Jag har bra killar som har tagit över så jag känner mig lugn. 

När jag ringde dig först sa din fru att du var och tränade. Blir det mycket träning eller vad gör du annars på fritiden? 

- Haha, frugan fick kanske det att låta som om jag tränar hela tiden men så är det inte. Jag går på gymmet med en del andra i min ålder och jag tränar nog egentligen lika ofta som jag gjorde när jag var aktiv men långt ifrån lika hårt så klart. Jag kan inte springa så jag får köra mycket cykel, men det gör inget för jag har aldrig gillat att springa ändå.

Varför inte det?

- Min kropp är inte gjord för att springa. Jag har försökt springa som alla andra men jag har aldrig varit snabb. Det är kanske inte så konstigt heller eftersom jag aldrig vägt under 110 kg under min karriär. 

Hur mycket följer du handbollen nuförtiden?

- Jag går och ser en hel del av RP:s matcher, typ tre av fyra hemmamatcher. Intresset har kommit tillbaka, mycket tack vare TV. På riksnivå har jag sett någon landskamp då och då men jag åker inte runt för att se matcher. Jag tycker det är jättebra med TV4:s satsning, det är en väldig tillgång att kunna se så mycket matcher. 

Vad tycker du om kvalitén på Elitserien?

- Ömsom vin ömsom vatten. Topp sex är riktigt bra men det finns en del där man ser att de har tunn trupp och brister i kunnande. Men på det stora hela tycker jag att Elitserien är bra. 

Hur är handbollen annorlunda nu om du jämför med din tid?

- Det är ett helt annat spel nu. Vi spelade en ganska rå, ruffig och ful handboll och kanske inte så teknisk. Det har blivit förfinat nu genom att man har skolat spelarna och därför agerar de helt annorlunda nu. För att ta ett exempel så hade vi knappt någon möjlighet att förbereda oss genom att kolla på video. Nu kan man verkligen allt om sin motståndare just därför att man kan se video från varje match. 

En stor skillnad måste ju vara att samtliga spelare på den tiden hade ett civilt jobb vid sidan av handbollen?

- Så är det. Man lever ju på handboll på ett annat sätt nu. Vi kunde komma hem från en bortamatch i Skåne sex på morgonen och då gick vi direkt till jobbet. Efter jobb gick man sedan och tränade löpning innan det var träning med laget. Jag tycker det klokaste vore om man kunde kombinera handbollen med studier. Jag är oerhört tacksam för att jag hade en handbollskarriär och samtidigt kunde utbilda mig utan att ha studieskulder. Det är den bästa hjälpen man kan få, för det finns ett liv efter man har slutat. Då behöver man kunna annat om man inte vill vara bollpumpare någonstans. 

Det är mycket mediafokus på Bengan Boys-generationen, varför är det så lite på generationerna före?

- Vi vann ju aldrig något! Jag brukar säga att det finns ingen som spelat så mycket i landslaget som mig utan att ha vunnit något. Det är ju så, framgång föder framgång och ger uppmärksamhet. Men jag tror att de lärde sig en del av våra misstag. 

Vad tror du att de har lärt sig av er?

- Bengan har tagit mycket från Roland Mattsson men framförallt från den som var före Bengan och det är Ragge Carlsson. Jag tycker han är den största ledaren som funnits inom svensk idrott. Med hans tänk och visioner la man grunden till det som senare blev Bengan Boys. Sedan har Bengan fångat upp det bra och fått med sig väldigt många smarta killar. 

Är det något du själv vill ta upp innan vi avslutar?

- Jag tycker vi ska se positivt på utvecklingen för handbollen i Sverige. Hoppas klubbarna och landslaget fortsätter att utvecklas i samma takt så att vi kan få en era med nya framgångar. Jag tycker det är fantastiskt kul att det är mycket publik på flera lags matcher och är väldigt sugen på att åka ner till Kristianstad och se dem spela inför fullsatt hall. Sen måste jag säga att jag tycker damhandbollen är den sport som går mest framåt. VI har bra fotbollslag för damer här i Linköping också men den sporten har stått still i jämförelse med handbollen. 

/Ola